Tagen på bar gärning

Fingrarna darrade, men hon skrev så gott hon kunde på det numera blöta tangentbordet på mobilen. Tårarna rann okontrollerat nedför hennes kinder och hjärtat tycktes slå orytmiskt, men så hårt att det säkert syntes utifrån. Tillit som byggts upp under fem års tid försvann på en sekund. Alla årliga resor till Santorini där de bott i samma lägenhet varje år, alla kärleksförklaringar om hur underbart de hade det, och att de skulle vara tillsammans för alltid, förlovningen på knä på en av Santorinis finaste stränder och alla lovande ord om en framtid med barn och giftermål. Var allt bara en lögn? Varje gång hon väntade på ett svar stod tiden still.
——————————————————-

Sara tycktes ha det perfekta livet. Hon hade långt, kastanjebrunt hår och stora blåa ögon. Smal midja, små men fasta bröst och en kropp som många andra tjejer hade offrat ena armen för att få. Hon hade flera bra vänner som hon träffade ofta och kunde lita på. Hon fick ett extrajobb på ett café i princip samma dag som hon började i gymnasiet och hade en schysst chef som lät henne jobba när hon ville, men trots det tog hon studenten med toppbetyg. Hon hade däremot en väldigt skör och osäker insida. Hon tycktes aldrig bli nöjd med sig själv och sitt utseende och tyckte aldrig att hon var bra nog för sin äldre och otroligt snygga pojkvän.

Hon hade ett till synes perfekt förhållande sedan fem år tillbaka med då skolans snyggaste kille Sebastian. Han gick i trean i gymnasiet när hon började ettan, och de hann inte byta många blickar i korridoren innan han kom fram och pratade med henne. Han var lång, muskulös och hade alltid snygga kläder som passade perfekt för hans kroppsform. Han hade ljusbrunt hår, en del tatueringar på väl valda ställen och blågröna, djupa ögon. De bodde tillsammans i en bostadsrätt i Södertälje med utsikt över kanalen. Även den var perfekt. En stor och rymlig tvåa med öppen planlösning och vita väggar. Hela inredningen gick i shabby chic- och rustik stil.

De hade haft många upp- och nedgångar i deras förhållande med mycket tjafs om egentligen helt oväsentliga saker, men hade trots det alltid hållit ihop. De var ju ”Sebbe och Sara”, radarparet som aldrig skulle göra slut. ”She’s like the wind” från Dirty dancing var deras låt.
När de just hade flyttat ihop drabbades de båda av influensan och låg ut utslagna på en säng av täcken framför tvn och tittade på Dirty dancing minst två gånger om dagen.
De brukade sätta på den låten på förfester ibland och dansa tätt intill varandra och kyssas intimt och kärleksfullt. Med en lätt berusning blev de vardagliga känslorna starkare och de blev alltid lite nykära när de festade ihop.
Ibland tyckte Sara att de trampade i samma gamla spår och att förhållandet var lite tråkigt, men det var ingenting som hon nämnde utan försökte då kanske köpa en ny tröja eller sminka sig lite extra fint en dag när han gick upp ur sängen på tidiga eftermiddagar efter att ha jobbat sent.

Sara hade sedan hon tog studenten för två år sedan jobbat heltid på cafét på Södermalm i Stockholm. Sebastian var tre år äldre och jobbade som bartender på en lokal bar och nattklubb i Södertälje. Det var sommar och Sebastian jobbade mer än vanligt. Alla sena nätter lämnade Sara ensam i deras gemensamma lägenhet till sina tankar. Hon hade alltid antytt att Sebastian var väldigt flirtig när hon såg honom tillsammans med sina såkallade ”tjejkompisar”. Hon brukade se hur tjejerna flirtade med honom över bardisken och hur han log stort och charmigt tillbaka när komplimangerna strömmade in. Sara ansåg att han kanske ville prova något annat än att vara med henne, men han kontrade med att hon var fånig och att de bara var vänner eller kunder. ”Man måste verka tillgänglig men inte vara det i mitt yrke” påstod han.

Sara låg i sängen och stirrade in i ett litet hål i rislampan som lyste i sovrumsfönstret. Sebastian jobbade i baren såsom många andra av veckornas nätter. I början när träffades bodde hon hemma och sedan de flyttade ihop ville hon alltid ha en nattlampa tänd. Även om det inte blev så mörkt ute såhär års sov hon bäst med rullgardiner då hon tyckte sig se skepnader i det gråa ljus som fönstren gav. Hon hade alltid varit lite mörkrädd.

I hennes huvud svepte alla små händelser förbi som hon blivit svartsjuk över senaste tiden, och desto mer hon funderade, desto värre blev historierna. Hon fick alltid ont i magen när hon började tänka. Det var en känsla hon kände igen direkt när den smög sig på. Det liksom sög i magen, gjorde ont i hjärtat och hon kände sig ledsen och lätt förtvivlad. Hon hatade den känslan mest av allt, men ändå sökte hon sig till den allt oftare undermedvetet. Hon kunde inte hjälpa det. Sebastian var hela hennes liv, och det värsta som skulle kunna hända henne var att han skulle välja någon annan och lämna henne. Särskilt nu när det blev sommar och alla tjejer var brunbrända med små korta kjolar gjorde sig svartsjukan påmind.

Hon började fundera på hur Sebastian skulle reagera om någon tjej skrev till honom. Skulle han svara? Skulle han säga att han har en flickvän, eller var han så uttråkad med henne att han ville ha ny spänning, och när tillfälle gavs skulle han ge efter?

Desto längre hon funderade på det, desto mer ville hon veta. Hon reste sig upp utan att tänka efter och satte sig vid sin röda högglansiga laptop. Hon knappade in ”www.facebook.com” och började skapa en ny profil. Hon hade aldrig gjort något sådant här tidigare, men visste att många gjorde falska profiler med andra människors bilder och utgav sig för att vara dem. Hon googlade på ”blonde hot girl” och valde en bild på en blond tjej från USA med en stor, djup urringning. Hon hade allt som inte Sara hade och hon tänkte att det kanske är sådana tjejer som Sebastian går igång på.
Hon valde att tjejen med urringning skulle få heta Linda Jakobsson och bo i Stockholm. Det kändes diffust och bra. Hon knappade in resterande uppgifter som kön, intressen och arbetsplats och sedan kände hon sig klar. Hjärtat bultade jättehårt och hon kände sig redan svartsjuk. Trots det kunde hon inte undkomma att hon hade fjärilar i magen. Det kändes som att hon gjorde något förbjudet och som att hon skulle få reda på någons innersta hemligheter i smyg.

Hon gick in på hemsidan till baren som Sebastian jobbade på. Klickade in på fliken ”personal” och vidare in på länken som det stod ”Sebbe” på med hans bild ovanför. Väl därinne kunde man skriva en kommentar, som en gästbok ungefär, och så kunde Sebastian svara på dem. Sara scrollade ned lite och skumläste några av kommentarerna. Det stod mest frågor om öppettider och frågor om olika drinkar, eller att det var kul att träffa honom det och det datumet. Vissa meddelanden däremot var telefonnummer och flirtiga kommentarer. Sara fick lite ont i magen och undrade om han någonsin hade kontaktat något av numren. Samtidigt som hon blev sur, tänkte hon att det var ganska bra att det stod där, för då blir hennes meddelande kanske inte lika utstickande.

Hon började skriva. ”Hej Sebbe! Jag såg dig i baren igår men vågade inte komma fram och säga hej. Tyckte att du var så sjukt snygg och såg ingen ring på ditt finger 😉 Skriv till mig på Facebook så slipper jag ångra att jag inte kom fram. Du kommer inte att ångra dig! Kram Linda Jakobsson (från Stockholm och är blond)” ”Är det såhär jag skulle skriva ett flirtigt meddelande till min egen pojkvän om jag inte kände honom?” tänkte Sara och insåg att hon och Sebastian hade träffats sedan hon var 15 år. Hon hade ju inte den blekaste aning om vad man ska säga och inte säga för att få killar på fall.

Sara satt stelt i den stora datorstolen i svart läder och stirrade på bilden av sin nya påhittade facebookprofil. Hon skakade omedvetet på foten när hon satt med benen i kors och tuggade löst på baksidan av en gammal gul blyertspenna. Inget hände. Nervositeten blev alldeles för stor och hon bestämde sig för att gå och göra en kopp te. Hon tog fram en stor, vit kopp med lila snirkliga mönster som hon fått av Sebastian i present något år tidigare. Han vet att hon älskar te, och att hon älskar alla muggar som kommer från ”Indiska”. Hon hällde i en skvätt grön mellanmjölk, tog fram en påse ”Söderte” och doppade den upp och ner några gånger.

Hon satte sig framför datorn igen och väntade, men visste inte riktigt vad hon väntade på. Ville hon att han skulle svara? Absolut inte. Men även om han inte svarade så kunde det ju hända att han inte hade sett det ännu. Här kunde hon ju inte sitta hela natten. Efter att ha scrollat igenom startsidan av Expressen bestämde hon sig för att gå och lägga sig. Hon loggade in på ”Lindas” profil via mobilen ifall det skulle hända något. Precis när hon höll på att somna plingade mobilen till.

Hjärtat slog ett extra slag, det kändes som att hon föll tre meter och magen blev full av onda fjärilar. Hon tittade nästan motvilligt på telefonen. ”Tja Linda! Tack för komplimangen, men trist att du inte vågade komma fram 😉 Känner inte riktigt igen dig på bilden men om du är hon jag tror att du är så spanade jag på dig också! Jag har tyvärr flickvän (stadigt och lamt sedan fem år tillbaka) men det man inte vet, lider man inte av, eller? Jag är ledig imorgon på eftermiddagen/kvällen om du vill ta ett glas? Alla behöver väl ”träffa en ledsen kompis” ibland? 😉 Puss och Kram /Sebbe”

”Herregud, herregud, herregud”, skrek Sara inombords. ”Vem är han?! Hur fan kan han göra såhär mot mig? Här ligger jag varje kväll och väntar på honom, och vem vet vem han har legat med när han kommer hem?” Saras tankar snurrade snabbare än vad som säkert var hälsosamt. ”Sade inte han för bara någon vecka sedan att hans kompis Jocke och hans tjej Malin hade gjort slut och att han behövde finnas där för honom lite extra? Herregud vilken idiot jag är! Vad ska jag göra nu? Vart ska jag bo?” Saras händer skakade och hon kände sig snurrig. Hon kände sig äcklad av att ens vistas i lägenheten där de lever tillsammans. Vad skulle han göra om han nu träffade den här Linda? Hade han tänkt ligga med henne? Skulle han ens dyka upp? Hon ville verkligen veta, för även om det här helt klart var otrohet har han ju tekniskt sett inte gjort något fysiskt ännu. Hon beslutade sig för att svara.
”Hej igen! Vad kul att du svarade! Låter som att vi är menade att träffas då 😉 Absolut, det låter jättetrevligt. Vart och när vill du ses? Pusspuss!”

Fingrarna darrade, men hon skrev så gott hon kunde på det numera blöta tangentbordet på mobilen. Tårarna rann okontrollerat nedför hennes kinder och hjärtat tycktes slå orytmiskt men så hårt att det säkert syntes utifrån. Tillit som byggts upp under fem års tid försvann på en sekund. Hon tog ett djupt andetag och tryckte på ”skicka”.

Bara några minuter efteråt, men som kändes som flera år, kom ett svar. ”Awesome! Jag bokade just ett rum på Park hotell i Södertälje, där har jag och frugan bott en gång, men det känns dags att skriva över det minnet med något lite roligare, eller vad säger du? 😉 Möt mig i rum 302 klockan 17.00 så kan vi lära känna varandra lite bättre. Kyss / S”

”Nu dör jag” tänkte Sara. Hon ville inte vara med mer. Är det här verkligen killen som hon sover med varje natt? Killen som säger hur snygg hon är när hon känner sig som fulast? Killen som smeker henne ömt på huvudet när han tror att hon sover? Hon måste få veta. Även om han inte skulle dyka upp har han ändå en hel del att förklara om hon skulle förlåta det här övertrampet.

”Ses imorgon, kyss kyss”, skrev hon snabbast möjligt och slängde in mobilen i elementet så att det slamrade till ordentligt. Tårarna hade tagit slut, trots att hon inte trodde att det var möjligt, och nu kände hon sig likgiltlig. Hon återgick till att stirra in i det lilla hålet i papperslampan i fönstret. Hon kom på sig själv att tänka på hur de tillsammans plockade ner juldekorationerna efter förra julen. De kämpade tillsammans för att få ihop den nya rislampan som skulle få ersätta den röda julstjärnan, men Sebastian lyckades ändå peta fingret igenom skärmen. De skrattade och sa att det säkert inte syns om man vänder den mot fönstret, men det lyste rakt igenom och hålet syntes extra tydligt just från vinkeln vid Saras sida av sängen. Hon brukade vanligtvis le när hon tittade på lampan, men inte nu. Nu tittade hon på den trött med intorkad mascara på kinderna. Hon orkade inte ens tänka på vad som skulle hända härnäst. Hon var så trött att hon inte ens märkte när hon stängde ögonen, och plötsligt sov hon en djup sömn.

Sara vaknade på morgonen av ett dovt ljud. Hon öppnade sakta ögonen och insåg att det var Sebastian som snarkade lika högt som de godståg som öronbedövat tuffade förbi tågperrongen på Söder när hon skulle hem från jobbet i Stockholm på eftermiddagarna. Hon tittade på honom och det kändes som att titta på en främling. Hon kände sig äcklad. Vart var hennes pojkvän? Hon bestämde sig för att inte väcka honom så att hon fick tid att tänka. ”Jag fixar mig upp till tänderna så att han ser vad han går miste om, sen går jag dit och knackar på hans jävla rum 302, konfronterar honom och sen får jag börja ett nytt liv, och han kan ju bara försöka ljuga om det!” tänkte Sara och tittade sig själv i spegeln. Hon såg förfärlig ut. Håret var alldeles rufsigt. Vanligtvis brukade hon fläta håret det sista hon gjorde innan hon lade sig, men det glömdes liksom bort. Hon hade svart mascara på hela kinderna i flera lodräta ränder och ögonen såg trötta och röda ut. Kinderna var rosiga och hon såg alldeles bakfull ut. ”så det är såhär man ser ut när man just har fått sitt hjärta krossat” tänkte hon förstrött.

Klockan närmade sig tre och Sara började bli nervös. ”ska han inte gå snart?” undrade hon tyst för sig själv. Sebastian hade suttit framför datorn ända sedan han gick upp ur sängen så de hade inte behövt prata med varandra, vilket Sara var glad för. Skulle han prata med henne skulle han säkert märka att hon var annorlunda och kanske ställa in alltihop. Hon ville trots allt se ifall han tänkte slutföra sin plan. Plötsligt reste han sig ur stolen, rafsade fram lite kläder ointresserat och gick in i badrummet. Sara hörde rakapparaten brumma och sedan duschen som sattes på och var igång länge.

35 minuter senare kom han ut snyggare än någonsin. Såhär mycket hade han inte fixat sig sedan i början när de träffades. Håret var perfekt och han hade parfymen på sig som Sara hade gett honom i julklapp förra året, det kände hon på flera meters avstånd. Han hade sina mörkblå favoritjeans på sig som satt perfekt över rumpan och en ljusgrå farfarströja som framhävde hans muskulösa armar. I handen hade han en lila systempåse. Sara ville börja gråta men klistrade på ett falskt leende. Att veta vart han skulle, och i tron att hon inte hade en aning fick henne att känna sig så hjälplös. ”Vart ska du?” frågade hon och försökte låta så oberörd som möjligt. ”Till Jocke. Han är så jävla knäckt efter att Malin dumpade honom och behöver en vän” svarade Sebastian och Sara kunde inte undgå att han inte tittade henne i ögonen. Sara log lite lätt till svar och Sebastian pussade henne på kinden och gick ut genom dörren. ”Jahapp det här var sista gången vi var tillsammans som ett par i den här lägenheten” tänkte Sara och magen gjorde ondare än det magont som hade börjat kännas som en vana. Allt hon misstänkt hade varit sant. All hennes oro hade varit befogad och han var ett jävla as som har gjort såhär mot henne. Under hur lång tid visste bara gudarna.

Korridorerna var långa och smala. Heltäckningsmattan gjorde att klackarna som var några centimeter för höga för Sara vinglade lite lätt vid varje steg. Hon hade en svart, kort klänning och hade lagt ner 20 behövliga minuter på att få den perfekta volymen i håret som Sebastian tycker är så sexig. Klänningen hade en djup V-ringad urringning som gjorde att hennes små bröst såg väldigt fina ut, även om hon inte fick en klyfta som den förbannade ”Linda Jakobsson” hade. Sebastian hade sagt att hon var ”råporrig” i den klänningen och det var det enda som betydde något. ”Nu jävlar ska ha han titta på mig och ta en sista titt på vad han förlorar!” Sa hon kaxigt men tyst för sig själv. Hon var för arg och upptriggad för att orka vara ledsen.

Hon stannade utanför rum 302. Adrenalinet steg och hon drog sina svettiga handflator mot utsidan av klänningen på höfterna. Hon tog några djupa andetag och knackade på. Hon tycktes höra ”She´s like the wind” från dörrens insida. Hon flämtade till och hjärtat gick om möjligt sönder lite till.
Sebastian öppnade dörren och hon tyckte sig ana ett litet leende från honom. Han backade in och visade med handen att hon kunde komma in. Sara hade redan börjat gråta och kunde inte förstå varför han inte såg påkommen ut.

”Innan du säger något” började Sebastian och höll fingret över hennes mun som ett tecken på att hon skulle vara tyst. ”Jag har hela tiden vetat att det var du. Jag får ibland konstiga meddelanden på jobbhemsidan och jag och grabbarna brukar kolla upp deras ip-adresser för skojs skull för att se om det är någon som någon av oss känner. Jag insåg att IP numret från den här ”Linda” kom från vårt eget hus och förstod vad det hela handlade om. Grabbarna och jag bestämde oss för att lura dig lite, för det känns ju inte riktigt helt schysst det du gjorde heller, Sara” fortsatte han och log lite snett. ”Jag skulle aldrig någonsin bedra dig och jag hoppas att du kan lita på mig. Förlåt om jag någonsin fått dig att tvivla på det”.

Sara stod bara helt förstelnad och vinglade fortfarande men knappt märkbart på sina höga klackar. Tårarna strömmade ner för hennes kinder men på munnen satt ett lättat leende. ”Men du sa ju att Jocke och Malin har gjort slut? Som en ursäkt för att vara otrogen?” pep Sara och kunde inte låta bli att låta förvånad. ”Ja Sara, de har gjort slut. Men varför skulle jag använda det som en ursäkt att träffa andra? Jag bråkar hellre med dig varje dag än att byta dig mot någon annan” Svarade Sebastian och skrattade till. Sara kände hur hjärtat började slå långsammare och hur en stor lättnad sköljde över henne. Hennes axlar kändes tio kilo lättare och plötsligt var hon glad att hon gjort sig så fin. Hon undrade om det här verkligen var för bra för att vara sant. ”Men alla tjejer då? Du kan ju inte påstå att du inte blir glad när de håller på? Du sa ju att du måste verka tillgänglig” Frågade Sara lite försiktigt. Hon ville verkligen inte starta ett bråk nu, särskilt då hon inte heller varit den mest sanningsenligaste personen det senaste dygnet.

”Det var otroligt klantigt av mig att säga så, men det var också väldigt länge sedan jag sa det. Visst, jag blir glad över att få en komplimang, vem blir inte det? Men jag flirtar absolut inte med dem, men jag kan inte heller vara otrevlig mot mina kunder bara för att de är tjejer, det måste du förstå.” Svarade Sebastian allvarligt. Sara blev generad, log med ena mungipan och sneglade ned i golvet.

Sebastian sträckte sig efter systempåsen som stod bredvid honom på golvet, sträckte ner handen och höll upp en vinflaska mot henne. ”JP” stod det på etiketten och det var Saras favorit. ”Jag hade planerat den här dagen ett tag, men tänkte väl kanske inte riktigt att det skulle gå till såhär. Jag är lite besviken på dig, Sara, men jag förlåter dig och hoppas att vi kan lita på varandra från och med nu. Grattis på 5-årsdagen älskling. Får jag lov?” sade Sebastian lugnt och gick fram och torkade Saras tårar som nu hade slutat rinna, gav henne en lätt kyss på munnen och sträckte fram handen mot henne.

Sara log ett finurligt leende, lyfte ena benet bakåt och sparkade till dörren så att den gick igen.