När man är gravid har jag märkt att det är tabu att prata om sina problem. Man är välsignad med ett mirakelbarn och då ska man aldrig gnälla om hur man mår eller visa att man mår dåligt. Då ska man bara vara tacksam.
Jag som inte blev gravid på över ett halvår önskade de värsta symtomen en kvinna kunde ha, bara jag fick bli gravid. och jag är otroligt tacksam!
Samtidigt trodde jag att symtomen skulle vara relativt enkla och att de enda psykiska rubbningarna man fick var humörsvängningar, men det är så mycket mer än så.
Jag vaknar varje morgon och känner mig bakfull. Har huvudvärk och mår illa. Blir lätt anfådd och har ont i musklerna som att jag har träningsvärk. Jag är trött på de mest olämpligaste tiderna och foglossningen är riktigt besvärlig emellanåt. Jag har haft en mindre depression under ca 2 månader. Och nu är jag bara i vecka 17.
Jag förstår de som är gravida i slutskedet och ligger hemma och gråter för att de knappt kan röra sig, är svullna som ballonger, inte har någon känsel i händerna, känner sig som valrossar och bara vill att det ska vara över.
9 månader är lång tid och det är inte en dans på rosor varje dag.
Att vara gravid är dock otroligt fantastiskt och jag skulle inte byta det mot något. Att ligga och smeka sig på magen och tänka på den lille därinne. Planera framtiden och försöka förutspå hur allt kommer att bli i framtiden. Man ändrar om sitt liv helt och hållet och hjärnan tvingas att bli tvåspårig till skillnad från innan när man bara hade sig själv att tänka på. Symtomen är egentligen en fis i rymden om man jämför med vad man kommer att få i sin famn när man gått i mål och ska börja nästa resa.
Man kan nästan jämföra en graviditet med en överviktig person som påbörjar sin kamp mot viktnedgång. Man vill det mer än allt annat i hela världen men vissa dagar vill man bara lägga sig ner och dö. Man kan inte klaga för att man har valt det själv, men 9 månader, ett år, två år eller vad det nu kan vara är ganska länge för att ligga på topp varje dag.
Man måste få ventilera sig för att kunna ta nya tag.
När jag kommit en bit in i graviditeten började jag känna mig folkskygg, ensam, ledsen och nedstämd. Jag läste på nätet att man kunde få graviditetsdepressioner och att det brukar gå över av sig självt. Jag ville relatera till någon och letade bland massa gravidbloggar. Där hittade jag mest bara bilder på fantastiska outfits, sminkningar, shopping och vilka aktiviteter de hade varit på. ”Hur kan deras graviditeter vara så perfekta när jag mår såhär?” tänkte jag.
Jag vågade inte berätta för någon, inte ens för min mamma. Till slut nådde jag gränsen och grät i flera dagar. Kim visste varken in eller ut, men till slut skrev jag två A4or med hur jag kände och sen pratade vi om allt. Efter det har jag mått bättre och skrev ett inlägg i bloggen om hur jag mådde. Då fick jag kommentarer att de känt precis likadant och jag fick även läsa ett inlägg hur en av dem kände sig.
Man känner sig ensam om att må dåligt men man är långt ifrån ensam.
Det viktiga är bara att våga prata om det och inse att det är okej.
/ ♥
