En av mina största rädslor inför mammalivet var att jag skulle bli såååå himla begränsad. Visst, man byter ut sin fria framtid till en annan fantastisk framtid och allt det där tjaffset, men det var det jag var rädd för iallfall.
Att inte få sova när jag ville eller behövde, att inte kunna laga mat när jag var hungrig, att inte kunna gå på toa när det tryckte på, inte kunna dricka om jag är sugen, inte kunna gå ner och basta om hon är vaken, kunna gå till frissan utan att fixa barnvakt osv osv osv. Man blir väldigt låst på ett sätt och det var jag väldigt nervös för. En annan människas liv ligger i mina händer. Det är jag som ska se till så att hon får mat i sig, att hon är lycklig, ren och sover ordentligt. Att ta hand om henne om hon blir sjuk och inte är för varm eller för kall. Visst, kim hjälper mig ju såklart men var mest rädd för tiden då han jobbar.
Hur skulle jag förhålla mig om hon hade ett handikapp? Ja herregud jag hade tusentals tankar.
Jag minns i början första veckorna då det var nyår. Då sov hon inuti huset och skulle säkert sova även om en blixt slog ned. Vi gick ut på trappen och kollade på raketer och jag sprang in varannan sekund för att titta om hon hade vaknat. Om hon grät fick kim göra maten för jag kunde ju inte lämna henne gråtandes. Jag kunde inte ens kissa ifall hon var vaken eftersom hon kunde börja gråta. Nu har jag insett att att varken hon eller jag dör ifall hon gråter några minuter.
Dock kanske jag inte väljer att stå och steka mat om hon gallskriker. Eller duscha, bajsa eller prata i telefonen. Då tröstar jag henne, men jag har insett att man inte måste komma kutandes så fort hon gnäller till även om det är jobbigt att höra henne gråta.
Idag var en av få gånger jag tänkte ta en dusch. okej det där lät fel. när inte kim var hemma såklart. Jag har bara duschat en gång innan när inte kim är hemma och Elvie behövde också badas. Jag tänkte att om jag sätter henne i babysittern i bara blöjan i badrummet då kan jag duscha lite snabbt och sen sänka duschen och värmen och hålla henne under duschen och sen är vi klara. Det var lättare sagt än gjort.
Min dusch gick bra. Skyndade mig lite extra när hon började sprattla rastlöst. Tog upp henne och tog av blöjan. Satte henne försiktigt under den svaga duschen och pratade med en jätteglad röst. Först såg hon skeptisk ut, sen lugn, sen gnydde, sen lugn, sen skeptisk och sen GALLSKRIK! Duschstrålen var jätteplågsam och all småskvätt som kom i ögonen var så plågsamma tydligen. Hon sprattlade och gled som en ål i min famn. Jag sparkade ner baljan som stod mot väggen och började fylla den med vatten med en skrikande, sprattlande bebis i famnen. När det blivit lite vatten i den stängde jag av vattnet och pratade jätteglatt om hur mysig baljan var istället. Då sparkade hon i ena väggen så att det blev en våg som gick upp över hennes ögon. Hon har aldrig varit under vattnet förut så hon såg först helt chockad ut, sen blev det tyst och man riktigt såg hur hon tog i från tårna och sen kom ett öronbedövande gallskrik.
Jag bestämde att hon hade badat klart och bäddade in henne i sitt badlakan. Efter lite gungande i famnen var jag förlåten för att jag tvingat henne att bada och sen däckade hon.
Kanske ska göra såna här projekt kvällstid iallfall.
Jag själv var en sån där konstigt lugn förälder, jättekonstigt med tanke på hur stressad och hettsig jag är annars 😛 Till och med min svärmor tyckte det var jättekonstigt att jag inte fick panik när barnet skrek eller ville ha uppmärksamhet nu nu nu 😛 Men dom flesta känner nog som du gör, och jag tror det hjälpte mig mycket att tänka att det hjälper inte att stressa upp mig, snarare tvärt om. Barn känner av din stress. Min strategi blev därför att om jag gjorde något (laga mat, duscha, bajsa) och hon blev ledsen så började jag prata med henne lugnt och (så avslappnat) jag kunde. Ibland sjöng jag för henne. Faktum är att hon vande sig vid det, och ibland blev hon ledsen i bilen (hon har alltid åkt i baksätet, jag blir lätt åksjuk så jag sitter alltid fram) så hjälpte det nästan alltid att bara börja sjunga för henne så lugnade hon ner sig. Ett litet tips att prova och tänka på iaf 🙂
Haha, känner igen mig på pricken!
Jag är själv hemma med en sjuveckors baby då sambon jobbar till sjöss. Jag väntar med att basta tills att gubben kommit hem, jag får ingen ro annars. Duschen är på nedervåningen och dit springer jag när jag försäkrat mig om att babyn sover. Samma sak med att kasta sopor och hämta posten i brevlådan, jag rusar iväg fast den proceduren tar tre minuter.. men det är ju utomhus.. tänk om han vaknar och börjar gråta… Tur att vi har två katter som ser efter babyn och fungerar som livs levande babymonitorer =)