Familjeliv, husrenovering, shopping och resor

Det hela började nog med att jag gjorde en hinnsvepning för andra gången 8 dagar efter beräknat förlossningsdatum. Jag kände svag mensvärk och sammandragningar, men antog att det var falskt alarm precis som gången innan. Dock fick jag en liten blödning med denna hinnsvepning.

Dagen därpå (bf +9) hade ”mensvärken” lugnat sig och kom mer oregelbundet än innan och jag trodde att det hade misslyckats än en gång. Jag tog det lugnt hela dagen och kände vid kl 16 att jag behövde en liten sovstund. Ställde klockan på 18 så att jag skulle hinna plocka iordning lite hemma tills Kim skulle komma hem då han skulle jobba över.

Jag vaknade strax innan kl 18 av att det gjorde ont i magen. Jag var trött och tänkte att jag kanske inbillade mig men då kom två onda värkar till snabbt efter varandra. ”Shit, det där gjorde ont och vad snabbt de kom!” tänkte jag och ville egentligen inte ringa kim ännu men gjorde det ändå för jag hade en magkänsla att det skulle gå ganska snabbt. Jag sa att han inte behövde stressa men måste nog börja komma hem, och sen gick jag i duschen.

Jag satte mig på toan och då kom slemproppen direkt. Shit shit shit det är på riktigt! Jag skyndade mig att duscha men fick fyra onda värkar som jag nästan fick andas igenom. Jag blev lite rädd för att de kom så tätt och jag ångrade att bad Kim att inte stressa. Jag ringde förlossningen och de sa att jag skulle stanna hemma så länge jag orkade…ta en dusch.. bla bla bla..förstföderska…kan ta tid osv osv. Kim kom hem efter 45 minuter och då satt jag på golvet på knä och lutade mig över soffan och försökte andas mig igenom värkarna. Var lite rädd eftersom det gjorde ju så ont redan hur ska det då bli om 12-15 timmar? Kim duschade, matade katterna, fyllde på pellets, rensade lådan och packade dryckerna som stod i kylen sen åkte vi direkt till sjukhuset för jag vågade inte vara hemma längre för det gjorde så ont.

När vi kom dit var klockan 20.15, alltså ungefär 2 timmar från första värken. Det sattes CTG och jag blev undersökt. Tappen var utplånad, kanterna var tunna och jag var öppen 4 cm så vi blev kvar, wuhu! Tänkte att jag aldrig hade kunnat åka hem igen, då hade jag hellre väntat utanför dörren tills jag fick komma in. Jag fick lavemang och satt på toan ett tag, sen satt jag på Pilatesboll i duschen och andades igenom många värkar. Kim satt utanför och väntade, gav mig vatten och uppdaterade våra familjer.

Ca kl 22.30 känner jag att jag har så ont att jag verkligen vill ha smärtlindring och började må illa vid varje värk så vi klädde på mig rocken och gick in i vårt förlossningsrum. Direkt när vi kom in på rummet spydde jag mängder. Sen fick jag lustgas som jag inte kände någon effekt av så hon fick höja dosen ganska direkt.

Kl 23.15 bad barnmorskan mig att sitta på en pilatesboll och luta mig mot sängen. Kim satt bakom och tryckte hårt i ryggen när jag fick värkar. En kvart senare kom en ny spyattack. Behövde inte kissa en enda gång under hela förlossningen på grund av all vätska kom ut genom munnen istället.

Kl 00.15 Var jag öppen 9 cm. Vattnet hade fortfarande inte gått så jag fick stå på knä i sängen. Nu har jag lite dålig tidsuppfattning om vad som var vad men någonstans här tyckte jag att jag hade uppnått den smärtan som jag trodde att jag klarade av och bad om ryggmärgsbedövning. Jag var rädd att det skulle bli värre och trodde inte att jag skulle klara värre värkar. Barnmorskan som hette Clara tyckte att allt fortskred så bra och eftersom att jag var så lugn (kände mig allt annat än lugn) tyckte hon att det var onödigt att eventuellt sakta ner förloppet. Jag var rädd att värkarna skulle bli värre när vattnet hade gått.

Kl 01.10 Tog barnmorskan hål på hinnorna och vattnet rann ut. Hon såg att bebisen hade bajsat i vattnet vilket inte var superbra men inte heller farligt. Strax därefter satte hon en skalpelektrod på bebisens huvud för att få direktkontakt med henne.

De här värkarna tyckte jag var riktigt jobbiga. De var de smärtsammaste värkarna blandat med krystvärkar och jag var tvungen att ligga på sidan med ett ben uppe. Kim fick hålla i mitt ben i varje värk för jag hade tydligen försökt ta ner det när jag kved. Innan jag fattade att man kunde bli hur hög som helst på lustgasen tryckte jag masken mot ansiktet så hårt jag kunde, och andades som att jag aldrig hade gjort något annat. Jag fick den där känslan att jag skulle svimma eller dö eller något. Musiken hackade i samma ton och jag försvann iväg i dimman och mörkret. Efter ett tag drömde jag att jag var tillbaka hos Kim och Clara men trodde att vi var någon helt annanstans. När Clara sa att jag hade tagit för mycket lustgas kom jag på att jag födde barn och undrade vem som tog min lustgas och ifall låten hackade och vem som hade valt den.

Efter den jobbiga upplevelsen lärde jag mig när jag skulle ta bort masken men till slut kunde ingen lustgas i världen ta mig därifrån. Jag sa till barnmorskan att jag åtminstone ville ha bäckenbottenbedövning. Jag tänkte inte krysta ut ungen utan någonting. Det ingick liksom inte i planen. När Barnmorskan tyckte att bebisen hade åkt tillräckligt långt ner och jag fått tillräckligt mycket blandade krystvärkar var klockan 02.35 och hon sa att jag skulle sätta mig ner på förlossningspall så skulle vi få träffa vår lilla luciabebis. ”Men hallå krysta? Föda ut? min bäckenbottenbedövning då?? Jag som ägnat så mycket tid till att skriva vad jag INTE vill ha, och nu får jag ingenting??” Såhär i efterhand förstår jag ju hur fort allt gick och att bedövningar kan sakta ner förloppet så det var bara att tuta och köra. Det var nog även lite för sent för bedövning.

Jag satt på en förlossningspall med kim bakom mig och barnmorskan framför. Barnmorskan sa att jag inte fick använda lustgasen, men jag fattade nog inte att hon menade någonsin mer så jag höll den i ena handen, mosade kim med min andra hand och fick pressa när värkarna kom. Efter en stund insåg jag att lustgasen var ett minne blott och la den åt sidan och kunde fokusera på att mosa kim med båda mina händer. Han höll om mig med hela armen och tog kort med den andra. Jag fick känna på huvudet flera gånger och det gav mig ny kraft. Det gjorde så ont när huvudet stod därnere och jag trodde att hela min muff skulle sprängas. När jag fick en värk var huvudet nästan ute och då fick jag försöka hålla emot mina krystvärkar och bara andas. Det var ungefär som att försöka stoppa en tornado som är på väg in genom huset. När jag tänjt färdigt sa hon att mina värkar blir kortare och bebis måste komma ut nu så jag måste pressa så länge hon säger till och verkligen ge allt tills bebisen är ute. Det var så jobbigt att trycka på när man helst ville stänga benen och ta tillbaka allt och ta ut henne på något annat sätt.

Jag kände en ny värk komma och tänkte något i stil med ”nu jävlar, nu räcker det, nu ska hon ut” Barnmorskan sa ”tryck tryck tryck tryck” och jag tryckte för allt jag hade, men sedan tog kraften slut men kim sa ”kom igen nu, ta i!!” och jag tog i- för alla månader vi försökte bli gravida, för all längtan, för alla sparkar från insidan, för vår kärlek och för att äntligen få träffa vårt barn. Jag kände en snabb skärande smärta och sen var hon ute och all smärta försvann. Ut kom en kladdig liten Elvie på 4030 gram och var 51 cm lång. Klockan var 02.46 och hon kom efter 10 minuters krystande.

Hon grät direkt och jag tror att jag mest sa ”åh herregud, herregud är det en flicka? Herregud” något sånt. Hon kom upp på bröstet och kim satt bakom mig och jag ville bara pussa på henne fast hon var så kladdig. Hon var det finaste jag någonsin sett och kim fick klippa navelsträngen.
Moderkakan kom ut efter 10 minuter och den var hel och ”fin”. Kim hade lite fotosession med den sen.

Klockan 03.00 kom en läkare som skulle titta på mina bristningar. Elvie hade haft handen vid huvudet när hon kom ut och gett mig en del bristningar. Inget var skadat så att jag skulle få men, men hon beskrev bristningarna som en stjärna och jag fick sy säkert 30 täta små stygn. Fick ta en spruta nära klitoris och vissa stygn gjorde jätteont. Jag fick som tur var använda lustgasen. Efteråt tryckte de på magen för att känna hur livmodern drog ihop sig och jag vet inte om det var det värsta men jag skrek mer än jag gjort under hela förlossningen. Jag blödde 800 ml och var på gränsen till att få blod men jag slapp det. Dock var jag blek och höll på att svimma efteråt men det var nog en kombination av allting som man hade gått igenom.

Kim tyckte att jag kämpade på väldigt bra och var väldigt stolt efteråt. Barnmorskorna sa att det är såna här förlossningar som gör jobbet kul och jag var så himla lugn (tyckte dock inte jag), men det kanske är sånt dom bara säger 😉 Kim berättade efteråt att han tyckte så synd om mig och fick en tår ibland när jag hade som ondast men visade det inte. Han var otroligt duktig och hjälpsam och jag kände mig inte en enda gång irriterad på honom även om han ibland inte förstod vad jag ville. Jag hade inte klarat det utan honom.

Summan av förlossningen är att det inte alls var som jag hade tänkt mig. Jag trodde att min förlossning skulle ta lång tid, att jag skulle vara länge hemma, att jag skulle ta massa smärtlindring, att det skulle vara mer ståhej runt omkring och inte gå så snabbt och vara så lugnt och sansat. Allt flöt liksom bara på även om det gjorde ont så gick dessa timmar så snabbt och jag gjorde allt som barnmorskorna sade och litade helt och hållet på dem. Julljusstaken stod i fönstret, vi hade musik på och två barnmorskor som hjälpte oss.

Nu har vi äntligen vår älskade dotter hos oss, som vi längtat! Vi måste stanna här i två dagar för att göra tester på grund av att det var bajs i fostervattnet. Kim fick inte sova över första natten vilket var sjukt jobbigt men nu har vi ett familjerum och ska titta lite på film snart med Elvie mellan oss.

Elvie Camilla Marie Mangs Vattsjö – Välkommen till världen ♥