Familjeliv, husrenovering, shopping och resor

Hej.
Jag undrar om ni gick på något läkarbesök när ni försökte bli gravida?  Hur gick ni tillväga, hur länge väntade ni, hur kändes det, vad fick er att ta steget att ringa och boka en tid?

Svar: Vi hade bestämt sedan innan att vi skulle ha oskyddat sex från och med augusti 2012 och se om det blir bebis. Men samma dag som det blev augusti blev vi väldigt ivriga och köpte ägglossningsstickor för att lättare hålla reda på ägglossningen.
Det gick 2-3 månader och man blev lite irriterad för man hoppades att det ska gå på en gång som det gjorde för en som står väldigt nära mig.

Månaderna gick – och de var extreeeeemt långa kan jag säga. Bara de två veckorna mellan ägglossning och mens kändes som månader. Det är otroligt påfrestande att försöka aktivt. Efter några månader tyckte jag att min mens blev så oregelbunden och tänkte att p-pillren säkert har styrt min mens i alla år och att jag egentligen inte har en aning om hur min kropp funkar. Så jag blev lite skeptisk och tänkte att min ägglossning kanske inte fungerar som den ska trots allt.

Efter ca 3-4 månader när mensen varit oregelbunden googlade jag och kollade om det fanns någon privatmottagning som har gynekologi och hittade en. Då ringde jag dem och sa att min mens är oregelbunden och att vi försöker få barn, så bokade de in mig direkt.

Vi fick träffa en läkare som frågade typ hur länge vi försökt, om vi rökte, drack ofta osv. Sen fick jag göra ett vaginalt ultraljud som visade att allt såg normalt ut. Sen har jag för mig att vi fick gå tillbaka på återbesök för att kolla igen så att jag hade ägglossning. Sen minns jag inte om jag gjorde några prover. Men allt visade sig iallfall att det var normalt och att det bara var min kropp som inte riktigt återställts helt efter p-pillren. Han sa att nästa steg blir ett spermaprov och sen måste vi vänta tills det gått ett år för att gå vidare mer.

Vi åkte till Thailand och försökte tänka på annat ett tag och blev inte gravida efter det heller. Sen 26 mars plussade jag! På försök nummer 8. Och då såg allt helt normalt ut. 8 månader är ändå inom genomsnittet så det var inga konstigheter men det är väldigt påfrestande om man försöker och så gärna vill.

Man står där i spegeln och putar ut magen och ser framför sig att man har en gravidmage, men den kommer aldrig. Jag till och med frågade mamma om hon skulle skämmas över mig om jag inte skulle kunna bli gravid. Jag grät varje månad mensen kom. Jag längtade så innerligt och jag kunde inte göra något åt saken. Jag undrade vad det var för fel på mig. Det verkade som att alla andra bara behövde titta på ett par kalsonger så blev dom med barn. Som tur är kan dom flesta bli gravida på ett eller annat sätt, vare sig man behöver hjälp eller inte. Och kan man inte det kan man få barn ändå. Men väntan är lång.

Är du orolig tycker jag ni ska ringa en läkare som är gynekolog och sysslar med hormonrubbningar och barnutredningar och be att få komma på ett besök 🙂 Eller så väljer ni att vänta tills det gått ett år och ringer direkt då för utredning. Men då får man ändå göra stegen som vi fick göra först. Vi ringde vår läkare i vecka 7 och bad om att få göra ett vaginalt ultraljud igen för att se det svart på vitt och att allt såg bra ut. vilket det gjorde som man kunde se då 🙂 Lycka till och berätta gärna hur det gick för er sen! <3 Skriv gärna om du undrar något mer också.

Här var jag inte gravid. Men jag drömde om det och pressade ut magen så mycket jag kunde.

 
Efter att jag plussade tog jag nya tester varje dag i flera dagar för att vara säker på att jag inte hade drömt. Jag hade dem bredvid sängen och tittade på dem varje kväll och varje morgon.